Historia

Denna tavla är skänkt
av konstnärinnan
AnnKarina Vesterberg
till Brf Salabacke när huset var färdigbyggt 2003.

 

 

 

 

 

 

 

 

Väggmålningarna  som finns i varje trappuppgång och i gårdshuset har målats av AnnKarina Vesterberg 2003
och renoverades av konstnärinnan våren 2015.

 

 

Berättelse om Vaksalagatan i Uppsala

av AnnKarina Vesterberg

Redan på sextonhundra talet drog man en rak väg in till staden.
Den fick heta Vaksalavägen.
Slätten var blåsig och jorden var bördig. Det var en viktig väg för bönder och hantverkare på väg in till staden, som erbjöd arbete och torgen där bönder sålde sin skörd.
I mitten av sextonhundratalet togs ett klokt beslut, och man planterade den fina Lindallén till skydd och skönhet. Den gav det vindpinade landskapet karaktär och vinden gav lindarna det samma.
För ungefär hundra år sedan fanns fortfarande de öppna fälten med torklador som bönderna torkade spannmål och hö i. Här fanns också gamla och nya tegelbruk.
Man kan nog påstå att upplänningen är driftig som ger sig till att bygga på dessa platta fält, fulla med sten och blåst.
Att promenera en timme för att komma till staden var en naturlig sak och dessutom fick man skugga från den fina allén.
På en av bilderna kan man se att telefon nätet följde Vaksalavägens sträckning.
Så småningom satte man upp gas lyktor längs allén, det måste ha ansetts som mycket exklusivt så långt ut på åkrarna.
Det visar ju ytterligare att Vaksalavägen var en viktig och väl trafikerad sträcka.

En måndag morgon kan vi se mäster skomakare komma bärandes de nya skor som han under helgen gjort klart i sin verkstad. Där fanns några helt nya beställningar samt fru Uppgårds gamla älsklings kängor, som mäster för tio år sedan tillverkat och nu lagat för femte gången.
Men nog var det ett bra jobb och han är mycket nöjd. Till hösten tänker han öppna en liten butik inne i staden där han vill ta två lärlingar och tänker ha öppet på lördagarna.

Till hjälp med inredningen skall han få Knut Gustavsson med söner, de tänker snickra den finaste disken till honom och i byte skall hela familjen få nya vinterskor till julen.
Knut är nöjd och har en överraskning till mäster. Han har låtit sin yngsta svarva ett kundbord med två små stolar därtill. Där är det tänkt att kunderna skall sitta och vila sina fötter när det provas och provas. ”Det må bli rätt med lästen annars blir det fel.”

Knuts son Johan är duktig på att snickra och svarva men helst vill han bli murare som sin farbror. Detta har han inte tort förtälja för sin far, men han har minsann varit med och murat med det nya teglet från tegelbruket. Man provar den nya sammansättningen på en liten kur för transportförvaring, det kan behövas utmed det som kommer att bli Vaksalagatan.
Johan har fått rita det lilla murade huset tillsammans med “Runerör”, hans rolige vän som är duktig rörmokare.
Rune berättar en historia:   en sen kväll när han gick hem, funderandes på hur han skall få råd att måla om sitt hus, då händer något besynnerligt. Plötsligt ser han en ljusvarelse tona fram på vägen. En kvinna klädd i en linblå klänning …. det ser ut som …. Linda …. Linda Melin Vårat skyddshelgon, tänker Rune bestört. Rune, säger hon, jag är ditt skyddshelgon, alla rörmokares skyddshelgon.
Jag säger dig att det kommer att gå bra. Målarmäster kommer att be dig ta sin son till lärling och i gengäld kommer han att måla om ditt hus. Så säger hon …. till Rune. Och så blir det.
Så målarmästers son ska nu börja sin bana med att först få gräva grund till huset.
Att lägga grunden är en viktig del av arbetet och det är bra för vem som helst att ha erfarenhet av det. Spännande blir det för han som gräver är utlänning, han och stensättaren som håller till längre ner mot stan, är från Portugal.
Portugiserna är kända för att vara hejare på stensättning. Det ser lärlingen fram emot, att få hjälpa till och langa lite sten och kanske få ta del av knepen. Det skall väl inte vara så svårt tänker han. Men han är orolig för språket. Idag första dagen känner han sig lite märkvärdig för hans kläder är rena och fina, mor har skrubbat dem och de luktar gott. Men det varar nog inte så länge, redan imorgon är han mer som de andra gubbarna, lite skitig och svettig.
Man kan ju inte tvätta varenda dag, då skulle mor inte få tid med herrskapstvätt på Frötuna.
Nu är vagnen som dras av Johans häst, snart framme och arbetsdagen börjar.

Så gick livet vidare på en av de stora kultur vägarna i Uppland och i Sverige.
Och i den byggnad som nu byggts av NCC, vill man påminna och bevara minnet av dem som fanns före oss. Till heder för den hantverkskunnighet och envishet som leder framåt.

Denna lilla berättelse är en hyllning till alla de / er som bygger Sverige, alla ni män som i alla väder stretar på och skapar de städer, byar, hus och gårdar, som faktiskt är Sverige.
Jag vill också tacka NCC i Uppsala för att ni låtit detta komma till uttryck genom konsten.
AnnKarina Vesterberg                                                                   Uppsala Maj 2003

 

Följ denna länk så kommer du till AnnKarina Vesterbergs hemsida.